Hos mig ser det nästan ut som vår och detta längtar jag efter enormt mycket! Idag har jag inte haft tid att tänka på min ångest vilket är både bra och dåligt. För jag vill helst bara bearbeta allting och bli av med det. Men samtidigt så går livet i en berg och dalbana, vilket kan vara bra ibland det med.

Idag har jag skickat in lite observationer till skolan och även filat på ett arbete. Har mycket kvar men får fortsätta i morgon, detta ska nog gå bra. Är lite trög bara*

Nu hade jag tänkt att sitta ner och kura i hop mig i täcket för att mysa till tv. ( I love it)

Det jag har gjort bra idag är att faktiskt hämta tentorna som jag är godkänd i för att  ge det till kompisen som behöver den bättre. Jag stöttade henne också vilket också ger mig lite plus i kanten. För även om delad glädje är dubbel glädje, så finns det något som heter att man hjälper andra för att gynna sig själv. Sådan är jag!

Ha det bra!

På återseende

MJG

När man har haft fullt upp under ett par veckor med både praktik och det sociala livet, är det hårt att fortsätta  hålla igång. Jag önskar att jag orkade med allt, men för tillfället är det den negativa tanken som tar över.

Jag har ångest grubblar och mår illa, känner mig som världens äckligaste människa…

Men rom byggdes inte på en dag!

vad har jag gjort bra idag då? jag har skickat och delat med mig av tentabegrepp så att en vän på uni ska klara dessa tentorna. Hon behöver verkligen klara skolan då hon inte har CSN-bidrag, tror hon gick in i väggen för ett tag sedan. Så nu skulle jag bli glad om hon klarar dessa tentor!

Hon måste bara tro på sig själv (  Tycker Mia Thörnblom får det att låta så jävla enkelt, enligt lyckotestet från tv serien ”jakten på lyckan”  var hon på topplistan gällande att vara lycklig)

Kanske är bruden lycklig, jag menar om man väljer att vara  lycklig och ta bort allt det negativa då kanske man blir lycklig. Eller om man gör som min bästa kompis sa att man ska plugga när man mår dåligt så ”vips” glömmer man bort det?

Med detta vill jag säga att jag tror på KBT, men jag tror också att man måste bearbeta sina sorger och det kanske inte är såå lätt, som Mia försöker säga.. ( läste hennes bok har den kvar, hjälpte till en början)

Jag vet att jag låter bitter och avundsjuk , men jag är det på henne. Vill också vara sådär glad och stark som mer och mer börjar bli ett nytt kvinnoideal som jag inte till 100% kan nå upp till!

Jag bearbetar och har gråtit nu 2 dagar i rad, känns så jobbigt att barnet inom en ska kommafram. Men det är just detta som kallas för bearbetning. När jag väl fokuserar på problemet känner jag inte lika ångest, utan en stor sorg , ensamhet och otillräcklighet. Det är tur att jag får bra hjälp både från psykoterapeut och från Comunicera. Att kunna ringa någon när ångesten tränger sig på som mest för att få sömn under natten är lyx! ( rekommenderar grubblande människor som är i liknande situation att ringa och be om hjälp)

Jag lovade den en från Comunicera att jag skulle ge mig själv beröm. Jag har nu diskat under helgen och idag har jag även pantat brukar för att kunna handla för de sista pengarna.

Nåja det är de små sakerna som räknas, ska också berätta detta för min sambo så jag kan höra mig själv ge mig beröm.

På återseende!

MJG

I förrgår fick jag en kraftig ångest  och då bestämde jag mig för att ringa ett nummer till i personalen ifrån comunicera. När jag ringde deras vanliga nummer var det en söndag klockan 23.00 jag trodde inte jag skulle få hjälp då. Jag hade ringt en linje med kötid och även 1177 ( jag ville veta om de visste någon man kunde ringa till, när man kände ångest).

Dagen där på ringde en som jobbade där och jag är jätte tacksam för det, jag kände att någon ville hjälpa mig. Men just när samtalet kom då mådde jag bra och jag hade precis fått samtalshjälp.

Det gick två samtal och jag har inte känt den kraftiga ångesten som  jag hoppades på att känna. Därför är det svårt att försöka prata om något när man inte känner det som man just då vill känna för att kunna ta lösa problemet.

Men så fick jag en enormt kraftig ångest attack som jag vet att det kommer sluta i sömnbrist. Jag bestämde mig då för att ringa det nummer jag hade fått. Det var en av de 250 bästa kronorna jag hade spenderat. 1 timmes samtal och personen kunde sätta ord på det som var problemet hos mig. Tillsammans med samtalet insåg jag att jag saknar mina föräldrar, jag vill ha kontakt med de. Men jag känner mig rädd för att bli sårad av de igen.

Jag har fått svar på mitt tvångstanke beskymmer, det handlar om att jag har haft sån stress och ångest under en längre tid pga olika faktorer. Som gör att jag framkallar min  ångest och det är mer en vad någon utav mina terapeuter har sagt. De vill ju att jag ska samtala om mina förflutna och det hjälper bra, men jag önskar att jag någon gång bara kunde få höra vad problemet var för att kunna gå vidare. Därför var det skönt!

Fick också reda på varför jag  ofta hamnar i bråk med mina föräldrar och det är för att mitt undermedvetna känner dig oönskad av familjen och att jag själv ser till att det blir som jag har tänkt.

I nuläget får jag hjälp och bidrag till terapi och jag kände att jag har fått mer hjälp av telefonsamtalet än terapeuten.  Jag ska pröva henne ett tillfälle till, för vi endast går igenom mitt förflutna utan att leta fram efter resultat så tror jag att jag ska se mig om efter en KBT och om jag kan få hjälp där. ( jag var inte redo första gången för det eftersom jag hade lite att bearbeta)

Men nu känner jag  att jag är redo för att gå vidare och lära mig hur jag ska tänka om för att slippa känna ångest.

Mvh MJG

För er som undrar så mår jag ganska så bra idag. Mina tvångstankar blir successivt  bättre och detta är för att jag möter min rädsla ständigt och inser att det inte är lika stort som jag trodde det skulle vara. Att ständigt möta sin rädsla när man har tvångstankar är något jag rekommenderar. Det blir mer neutralt för varje gång och tillslut kan man tänka, ” vad löjlig jag var som har tänkt detta”.

Självklart spökar tankarna någon gång om dagen och jag får ångest, men skillnaden är att jag litar på mig själv nu att ingenting annat än ångest kommer att ske. Tankarna är inte jag! Hur verkligt det än har varit..

Allting är absolut inte bra, jag försöker lära känna mig själv. Då jag kan reagera starkare på saker än andra, då mina skuldkänslor och prestationsångest finns kvar. Jag har fått ny terapihjälp då den förra inte hade den tiden som behövs för mig och den nya är jättebra hon också.

Hon är förstående och låter  mig ”välja vad jag vill prata om”, för delar i mitt liv kan vara känsliga att prata om med en ny terapeut.
När vi samtalar får hon mig att känna mig bra och jag börjar förstå mer och mer att jag är en människa med egentligen ett fint hjärta och stor empati. ( kanske lite för stor ibland)

Men om jag lär känna empati för andra utan att jag själv dras med i deras tankar, då tror jag detta kan bli bra!

För er som undrar angående mina föräldrar, vi har inte haft kontakt på 3 veckor. Det började med att vi hade blivit lite bättre vänner och jag tog mig modet att berätta hur jag hade mått under min uppväxt. De blev i stället arga och skickade elaka sms tillbaka, efter det har de varit spydiga mot mig på fb bland annat. Så jag sa till de att jag inte vill prata med de på min storasysters dop utan att jag ville ignorera de och inte ställa till med en scen, de  ville det också. Jag känner mig just nu ensam som vanligt som en liten skitunge som bara vill bråka fast att så inte är fallet. Jag vill mer än gärna klara upp detta, men de måste ta förta steget. Men istället beter de sig som 2 små barn som tycker att jag ska be om ursäkt. Men jag har inget att be om ursäkt för, jag har inte misshandlat någon eller struntat i mina barn!  Jag tror vi aldrig kommer bli vänner, eftersom de har ytterligare tre barn och tre barnbarn. Då kan man skita i ett barn!

Försöker ringa runt till Psykologer och det är jätte svårt. Jag känner att jag vill jobba och bli av med mina tvångstankar, eller iaf få en som är kunnig på detta, jag vet att jag har en del problem som behöver redas ut med mig själv. Men jag känner att det är dags att fokusera på mina hemska tvångstankar. Det är svårt att hitta någon som är specialiserad.

Shit vad ska man leta efter!

Det är helt sjukt att så fort jag börjar må bättre ska mina jobbiga tvångstankar komma tillbaka igen!
Jag ska sluta säga att jag mår bättre det verkar inte hjälpa.

Har fruktansvärt svårt att sova, det är helt sjukt det känns som jag hamnar i någon kriminell/psykisk störd människa och att jag hör dessa röster. Deras tankar och värderingar, fy jag mår bara illa när jag hamnar i den fasen, tror det beror på sömnbrist och stress. Någon som känner igen sig eller börjar jag bli knäpp?

Jag precis hem från skolan och är lite trött. ( eller jätte trött)
Jag har sömnproblem och skulle behöva minst 3 koppar kaffe för att förstå vad det är jag läser.
Det är lite ångestframkallande eftersom chansen är stor att jag inte kommer kunna somna ikväll och imorgon går jag i skolan mellan 8.15-17.00.

Jag hoppas att det goda är på min sida ikväll och gör att jag kan orka med att läsa litteratur samt att jag kan somna ikväll.
Skulle underlätta otroligt mycket.

Kände att jag behöver att få skriva av mig istället för att endast skriva inlägg på terapisnack.
Livet går så mycket upp och ner hela tiden och alla mina åsikter kan ändras från minut till minut då jag grubblar väldigt ofta.

I slutet förra veckan var jag helt säker på att jag skulle kontakta vårdcentralen för min ångest, men efter att jag pratat med min terapeut så har jag fått möjlighet att få eventuella bidrag till till privat vård. Jag frågade också om han anser att jag har någon diagnos, men han tror snarare på att det har hänt för mycket som bidrar i form av stress ångest och tvångstankar. Ja alla dessa känslor kommer fram, Jag kanske ville ha en diagnos för att det känns så mycket enklare att få ett sömn piller och ett annat piller för ångest och tvångstankar.

Jag vet dock att dessa obehagskänslor är sanna och verkliga, men jag är inte lika besatt av att ha en diagnos. Jag berättade för mina föräldrar om varför jag hade mått såhär. Tanken var väll att jag hoppades på att vi kunde tala ut om allt som hade hänt i min barndom och att jag skulle få en ursäkt och få börja om med att ha ”världens bästa föräldrar”. Det var inte alls bra, när jag berättade allt så fick jag svar av min mor om att det inte var så enkelt att stoppa detta och att alla får stå för det de har gjort. Jag har läst att en av försvarsmekanismerna att skydda sig mot skamkänslor är att skylla ifrån sig något, men du är min mamma. Mina föräldrar ska faktiskt be om ursäkt och vilja ha förbättra kontakten och även berätta att de tycker det är synd att jag tog åt mig skulden för misshandeln i familjen.

Fick även ett följd svar från min far där det stod ” att jag skulle be om ursäkt till de, och att jag kan gott och väl ligga i sängen och grina” fick ca tre sådana sms och två liknande av min mor.

Jag har egentligen absolut inget jag behöver be om ursäkt för, jag kallade inte de för något elakt och jag skrev även att jag inte ville bråka. Varför tog jag då upp detta? Jo för att jag trodde att vi hade lyckats komma närmare i vår relation och de förtjänade ärligheten. De vet ju allt om hur jag har mått för vi har pratat om det lite, men nu fick jag svaret på det jag fruktade mest. Att vi aldrig kommer att kunna ha en bra relation, de lyckas alltid stöta bort mig när vi tar upp något svårt.

Jag tror att min sista pusselbit till tillit sprack igår, jag har gett de alldeles för mycket chanser men det fungerar inte.

Jag känner mig ledsen och värdelös just nu.
Förtjänar inte jag föräldrar som behandlar mig som en dotter?

Hoppas nu på att jag kan få samtala med en psykolog som hjälper mig att leva ett normalt liv utan ångest , tvångstankar och stress!
Vill inte heller känna mig så knäpp .
JA för knäpp är det minsta jag känner mig!

Detta är mitt första inlägg!